Den här artikeln syftar till att beskriva den svenska Försvarsmakten nuvarande flerbefälssystem som (åter-)infördes 2008 och som nu är under slutlig implementering. För att det (väldigt) svenska systemet ska kunna förstås, behöver en bakgrundsbild tecknas varför Sveriges Försvarsmakt behövde återinföra ett system som funnits nästan under hela den svenska Krigsmaktens (Fr o m 1995 Försvarsmakten) organiserade historia.
Claes Bergström och Sten Munck af Rosenschöld, med Johan Lindgren
Sedan Berlin-murens fall 1989 har den svenska Försvarsmakten genomgått ett antal genomgripande förändringar. Även dessa är nödvändiga att ha kunskap om för att förstå varför det svenska systemet ser ut som det gör idag. Av utrymmesskäl (3400 ord) redovisas endast några av de avgörande.
- Claes Bergström är överstelöjtnant i Flygvapnet och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Vid tillfället för artikelns skrivande tjänstgjorde han vid Försvarshögskolan.
- Sten Munck af Rosenschöld är pensionerad
överstelöjtnant med särskild tjänsteställning
i Kustartilleriet. Han var redaktör för 2018
års jubileumsbok: Försvarshögskolan. Från
militär högskola till akademiskt lärosäte.
Stockholm: Föreningen Försvarshögskolan.
Ikke avbildet: Johan Lindgren är regementsförvaltare i Armén och tjänstgör som Försvarsmaktsförvaltare vid Högkvarteret.
Befälssystemet
Under större delen av 1900-talet hade Sverige i likhet med de flesta andra nationer tre befälskårer, dvs officerare, underofficerare och underbefäl. Övrig militär personal utgjordes av meniga soldater och sjömän.
De meniga soldaterna och sjömännen utgjordes till största delen av värnpliktiga men även anställda soldater och sjömän, vilka benämndes volontärer (frivilliga). Värnplikt infördes i Sverige 1901 och ersatte då i huvudsak det tidigare systemet med värvade och indelta soldater och sjömän. För att säkerställa bl.a. tillgången på manskap under den tiden på året då det inte fanns värnpliktiga liksom för att bemanna viktiga system som flottans fartyg året om, fanns anställda volontärer parallellt med värnplikten. I armén var volontärer dels gruppchefer och dels föregångsmän. Systemet med volontärer i Krigsmakten omfattade ca 20.000 befattningar och fanns kvar till 1952.
Den lägsta befälskåren, dvs underbefälen (gruppchefer), var anställda som volontärer med kortaste anställningstid om 3 år och maximalt 8 år. För att få fortsätta i Krigsmakten krävdes att underbefälet kvalificerade sig både militärt och skolmässigt för att befordras till underofficer. Efterhand som systemet med volontärer samexisterade med värnplikten, blev behovet av föregångsmän och gruppchefer så stort, att från 1942 infördes möjligheten att få livstidsanställning infördes för underbefäl.
Underofficerare och officerare var inte bara stamanställda utan det fanns även reservanställd personal. Under andra världskriget utbildades även värnpliktig personal till befattningar som värnpliktig officer respektive värnpliktig underofficer. De värnpliktiga officerarna genomförde en 24 månader lång grundutbildning medan de värnpliktiga underofficerarnas grundutbildning var 18 månader lång. Gruppchefsutbildning för värnpliktiga infördes i hela Krigsmakten först efter det att volontärsystemet avvecklats.
Det volontärsystem som Krigsmakten hade från 1901 till 1952 är till sin volym och utformning väldigt likt det system med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som svenska Försvarsmakten införde 2011 efter det att riksdagen 2009 beslutat att värnplikten skulle vara vilande tills vidare.
Översikt av systemet med reservofficerare och värnpliktiga officerare
Den svenska officerskåren har inte bara bestått av de aktiva officerarna (stam- eller senare yrkesofficerare) utan även av reservofficerare och värnpliktiga officerare. Under efterkrigstiden var den numerärt största gruppen officerare de värnpliktiga officerarna. Även reservofficerarna var då numerärt fler än de stamanställda.
Reservofficersinstitutionen infördes i svenska krigsmakten 1880, och de första reservofficerarna (sjökaptener från handelsflottan) anställdes i flottan som officerare 1887. Grundutbildning av reservofficerare påbörjades i och med införandet av den allmänna värnplikten 1901. Behovet av reservofficerare var som störst inom armén med dess mångdubblade personalvolym jämfört med det värvade och indelta krigsmakten. Inledningsvis utbildades arméns reservofficerare vid resp. förband men kvaliteten och fåtal examinerade medförde att utbildningen förlades till krigsskolan i likhet med stamofficerarna.
Reservofficerare återfanns med flera olika bakgrunder och till del anställningsförhållanden, t.ex. pensionsavgångna, förtidsavgångna, värnpliktsavgångna, reservanställda och reservstatanställda.
Generellt gällde att utbildningen inledningsvis var gemensam för alla som ska bli underbefäl, officerare på aktiv stat eller reservofficerare. Grunden var värnplikt eller aspirantskola, vilka följdes av officersaspirantskola. Den som skulle bli reservofficer fortsatte utbildningen med reservofficersutbildning vid krigsskolan under ca 1 år, medan den som skulle bli stamanställd officer fortsatte utbildningen vid krigsskolan under två år.
Examen för specialistofficerare. Foto: Forsvarsmakten
Under 2:a världskriget, uppstod akut befälsbrist då den partiella mobiliseringen och beredskapen krävde betydligt fler officerare än som fanns tillgängligt bland de stam- och reservanställda officerarna. 1941 beslöts att lämpliga värnpliktiga (ca 8%) skulle uttas till längre värnplikt och grundutbildas till plutonchefer och värnpliktiga underofficerare. De bästa 50% av dessa underofficersutbildade värnpliktiga (ca 4% av årsklassen) skulle därefter genomgå en ytterligare 6 mån lång officersutbildning. Grundutbildningstiden för de värnpliktiga officerarna var alltså 24 mån och för de värnpliktiga underofficerarna 18 mån. Den 24 månader långa värnpliktsofficersutbildningen förkortades under 1960- och 70-talen till de som kom att gälla till dess värnpliktssystemet lades vilande 2011, nämligen i regel 15 mån (18 för vissa kategorier) för värnpliktiga officerare (KB, kompanibefälsvärnpliktiga) respektive 12 mån (15) för värnpliktiga underofficerare (PB, plutonsbefälsvärnpliktiga).
Under 1950- och 60-talen var målsättningen att krigsmaktens officerskår skulle bestå av 17% stamanställda officerare och 83% av reserv- och värnpliktiga officerare.
Efter andra världskriget var målsättningen att reservofficerare i armén att de i huvudsak skulle tjänstgöra som plutons- eller kompanichef i krigsorganisationen. 1989 genomfördes en större översyn av reservofficerssystemet, där principerna för reservofficerare fastlades. Officerare i reserv skulle användas på tre sätt; – för att täcka behovet av chefer på bataljon-, kompani och plutonsnivån; – för att ersätta yrkesofficerare på alla nivåer då brist på sådana föreligger och för att i kris och i krig utgöra en personalreserv för icke fördefinierade behov.
I och med vilandeläggandet av värnplikten 2009, avvecklingen av invasionsförsvarets krigsorganisation och därmed frigörandet av ett stort antal anställda reservofficerare från sina tidigare krigsuppgifter, slutade Försvarsmakten med den grundläggande reservofficersutbildningen.
Ny befälsordning
Systemet med tre befälskårer, en mix av stamanställda, reservare, volontärer och värnpliktiga förändrades 1952, när volontärsystemet avskaffades. Ett av huvudskälen till detta, var att det efter andra världskriget, trots att Sverige inte varit alltför inblandade, fanns mycket svåra rekryteringsproblem både till officerskåren och till volontärer i synnerhet. De goda tiderna i industrin och samhället, gjorde att det fanns för få kvalificerade ynglingar som var villiga att bli volontärer.
Redan 1947 tillsattes utredningar som syftade till att belysa möjligheter att rekrytera fler officerare. 1953 presenterades en utredning som gav två förslag; majoritetsförslaget att nuvarande system skulle bibehållas och dels minoritetsförslaget som innebar införande av ett en-befälssystem (sammanslagning av de tre befälskårerna). Under 1960-talet skedde ytterligare utredningar, vilket ledde till 1972 års tjänsteställningsreform. Denna reform innebar att officerare benämndes regementsofficerare, underofficerare blev befordrade till kompaniofficerare (fänrik, löjtnant, kapten) och underbefäl blev befordrade till plutonsofficerare (överfurir, sergeant, fanjunkare, vilka var de tidigare underofficersgraderna). Tjänsteställningsreformen medförde också att dåvarande officerare från löjtnant – major erhöll en gradjustering uppåt med ett steg. En löjtnant blev kapten, en kapten blev major och en major blev överstelöjtnant.
Tjänsteställningsreformen sammanföll i tiden med den stora skolreform som Sverige genomförde, när det tidigare skolsystemet folkskola och realskola slogs samman till en nio-årig grundskola och där läroverket blev transformerat till en tre- eller fyra-årig gymnasieskola.
För att kunna bli officer krävdes tidigare att examen fanns från läroverket. Endast en mindre del av Sveriges unga män gick denna skolväg, vilket var den största anledningen till svårigheterna att rekrytera officerare. I valet mellan att bli akademiker (läkare, jurist, banktjänsteman, företagsledare) och att bli officer, valde många inte officersbanan. De blev dock ofta uttagna till värnpliktig officersutbildning och relativt många fortsatte och utbildade sig till reservofficerare.
Genom gymnasiereformen öppnades nu en möjlighet för Försvarsmakten att rekrytera bland den mångdubbelt större grupp som genomförde gymnasiet. 1983 infördes slutligen en-befälssystemet som föreslagits redan 1953, med benämningen den Nya Befälsordningen, NBO. Alla yrkesbefäl betecknades som yrkesofficerare, YO. Gradbenämningarna blev fänrik, löjtnant, kapten, major (örlogskapten), överstelöjtnant (kommendörkapten), överste (kommendör), överste 1. gr (kommendör 1.gr) (inga nya utnämndes efter år 2000 då den nya graden brigadgeneral (flottiljamiral) infördes den 1. Juni), generalmajor (konteramiral), generallöjtnant (viceamiral) och general (amiral). Detta gradsystem behölls till 2008.
Förändringen innebar att de tidigare aspirantskolorna för blivande regementsofficerare liksom plutonsofficersskolorna för blivande plutonsofficerare avskaffades. Alla blivande officerare genomförde nu minst ett års värnplikt som befälsuttagen värnpliktig. För de vilka inte genomfört en sk kompanibefälsvärnplikt om 15 månader, genomfördes en kompletterande obligatorisk förberedande officerskurs (FOK) om ca 3 månader, för att alla blivande kadetter skulle ha samma utbildningsståndpunkt. Systemet var nominellt lika för hela Försvarsmakten, men flottan och flygvapnet hade sina egna varianter av systemet. För samtliga gällde att en gymnasieexamen krävdes för att vara behörig till utbildningen.
Efter två års officershögskola blev kadetten anställd som yrkesofficer med tjänstegraden fänrik. För att vinna befordran krävdes för varje tjänstegrad ytterligare formell militär skolutbildning liksom praktisk erfarenhet. NBO som system gav Försvarsmakten mycket dugliga officerare på trupp-nivå, något som de internationella insatserna från Bosnien och framåt påvisat. En stor nackdel med systemet, var att det tog tid för en officer att kvalificera sig för att bli högre militär chef, vilket kan exemplifieras med en av de sista två-åriga chefsutbildningarna; medelåldern när eleverna (mj) började utbildningen var 43½ år.
År 2008 avskaffades enbefälssystemet formellt och införande av ett flerbefälssystem påbörjades, där kategorierna benämns officerare, specialistofficerare, gruppbefäl och soldater och sjömän.
Svenska Försvarsmaktens omstruktureringar 1999-2009
Den svenska Försvarsmakten förblev i stort oförändrad åren efter Berlin-murens fall och Sovjetunionens isärfallande. Sverige blev medlemmar av PfP men krigsorganisationen, värnplikten och totalförsvaret förblev i stort oförändrat under 1990-talet. I och med försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 avvecklades det svenska totalförsvaret, värnplikten lades vilande och Försvarsmakten inledde en transformering från en mobiliseringsorganisation baserad på värnplikt för försvar av Sverige, mot en stående insatsförsvarsmakt helt bestående av frivilligt rekryterade som skulle försvara svenska intressen i utlandet.
I och med försvarsbeslutet 2000 inleddes denna transformation, när flera krigsförband och grundorganisationsplattformar avvecklades. Arméns krigsorganisation reduceradas från ca 30 brigader till fyra, givet att det fanns betydande materielbrister både kvantitativt och kvalitativt i de 30. De operativa militärområdesstaberna avvecklas och resterna omvandlas till markterritoriella staber, de taktiska ledningsstaberna för armén (försvarsområdesstaberna), flygvapnet och marinen avvecklas. Huvuddelen av arméns förband avvecklas, flygvapnet reducerades till sex divisioner JAS och marinen reducerades till 12 ytstridsfartyg och fem ubåtar. Värnplikten reducerades från ca 35-40.000 per år till ca 16.000 och de som uttogs till värnplikt skulle i första hand vara lämpliga och frivilliga.,
Bland annat avvecklades stora delar av den svenska Försvarsmaktens krigssjukvårdsorganisation, något som har uppmärksammats i dessa rådande pandemi-tider. Från att ha haft ca 50 fältsjukhus reducerades organisationen till dagens två. En del av den svenska Försvarsmaktens materiel överfördes tidigt 2000-tal till de baltiska staterna som ett stöd för deras uppbyggnad av sina nya självständiga försvarsmakter.
Under det tidiga 2000-talet var ”nätverksbaserat försvar”, där en framtida konflikt bild av främst cyberkrigföring i stället för bomber och granater, var i fokus. Katarina Engberg (ledamot i KKrVA) har i sin studie kring det svenska totalförsvarets avveckling visat att NBF ”saknade analys av krigsvetenskapliga förutsättningar”, dvs ”förutsättningarna för krigföring och det förväntade stridsfältets utseende.” Fokusering på NBF bidrog bl.a. till att militär materiel avvecklades, fast den var fullt duglig.
Fokusering på ‟nätverksbaserat försvar” (NBF) under det tidiga 2000-talet, bidrog bl.a. till att militär materiel avvecklades, fast den var fullt duglig. Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten.
Försvarsbeslutet 2004 innebär en ytterligare kraftig neddragning av Försvarsmaktens krigsorganisation och fredsgrupperingar. De fyra markterritoriella staberna (militärdistrikten) avvecklas, liksom fyra arméregementen, en flygflottilj och stora delar av marinens förband. Gotland demilitariseras med undantag från hemvärnsförband. Värnplikten reduceras till ca 4-5.000 årligen.
Försvarsbeslutet 2009, vilket fattas efter den ryska invasionen av Georgien 2008), innebär inga ytterligare förbandsnedläggningar. Däremot avvecklas eller avbryts ett flertal kvalificerade materielprojekt som REMO av stridsfordon, luftvärnsrobotbeväpning av de nya korvetterna av Visby-klass mm. En av de största förändringarna var att Försvarsmaktens personalförsörjning av officerare i framtiden inte skulle baseras på värnplikt utan på rekrytering av frivilliga direkt från det civila samhället.
Parallellt med förändringarna inom Försvarsmakten avvecklades det civila totalförsvaret, med övergång till ledningsprincipen att ”den som leder i fred även leder i krig”. Den centrala samordningen som Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB) och den civila ledningsstrukturen med Civil Befälhavare (CB, motsvarande de militära områdesbefälhavarna, MB) avvecklades.
Frivillig militär grundutbildning 2011-2016
Den sista kullen värnpliktiga i armén ryckte ut sommaren 2010. Från januari 2011 rekryterade Försvarsmakten soldater och sjömän direkt från den civila arbetsmarknaden. Målsättningen var att det varje år skulle rekryteras ca 4500 rekryter. Den militära grundutbildningen förändrades och förkortades, från att ha varit inriktad mot främst förbandsutbildning (huvuddelen) till enbart individutbildning. Fyra gånger per år ryckte rekryter in till den tolv (senare 13) veckor långa Grundläggande Militära Utbildningen (GMU). Efter denna utbildning anställdes de frivilliga som GSS (gruppbefäl, soldater och sjömän) på ett för Sverige fullkomligt unikt sätt. GSS omfattas av en speciallag som begränsar anställningstiden till tolv plus fyra år. Anställning som GSS kan göras antingen som heltidsanställd (sk K-anställd) eller som tidvis anställd (T-anställd, motsvarande reservanställd soldat). Systemet innehåller inga kontraktsförpliktelser, dvs inlåsningseffekter för den enskilde. Införande och omsättning av detta system har gått olika bra för olika försvarsgrenar.
Försvarsmakten (främst armén) genomgick samtidigt en kraftig inre omstrukturering, från att ha varit en utbildningsfabrik av värnpliktiga (likadant 1ggr per år) till att bestå av stående förband där individer anställs vid förbandet (oftast som soldater i en grupp) och behöver ges nödvändig befattningsutbildning och förbandsträning. Samtidigt löste förbanden uppgifter i Afghanistan och på andra platser i världen.
(Åter-)Införande av flerbefälssystem i Försvarsmakten
Enbefälssystemet innebar för Försvarsmakten att det successivt gjordes ett urval av officerare för att nå högre befattningar. De enskilda ansökte om utbildning och i teorin antogs de bästa till utbildningen. Förbandsnedläggningarna i början av 2000-talet innebar att Försvarsmakten fick ett överskott av officerare, varför officerskurserna 2003-05 generellt inte anställdes när de avslutade utbildningen. Officerskurserna de tre följande åren ställdes in. Samtidigt reducerades antalet utbildningsplatser vid Försvarshögskolans högre officersutbildningar, så att konkurrensen blev knivskarp bland de yngre officerana vilka ville satsa på en karriär inom Försvarsmakten. Följden av detta blev att officerskårens medelålder höjdes liksom medelåldern på det fåtal som gavs möjlighet till befordrande utbildning.
Utvecklingen i Putins Ryssland har gitt Försvarsmakten i uppgift att växa, dvs få fler krigsförband. Bilden visar en stridsvagnsbesättning som utför teknisk tjänst på stridsvagnen under stridspaus under övning Våreld19. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
Som en del av personalreformerna i Försvarsmakten återinförs 2008 flerbefälssystem inledningsvis som OF och OR, alltså ett tvåbefälssystem. Den nya befälsordningen innebär att Försvarsmaktens anställda militära personal indelades i kategorierna officerare, specialistofficerare, gruppbefäl, soldater och sjömän. Utöver dessa finns fortsatt Hemvärn och tidigare utbildade värnpliktiga. De värnpliktiga skulle dock efterhand ersättas av nyutbildade anställda GSS. Ett av syftena med reformen var att öka professionaliteten bland den militära personalen, bl.a. genom att återta den yrkesskicklighet som underofficerare tidigare representerade. Officerare skulle snabbare genomgå högre officersutbildningar för att kunna verka som stabsofficer och chef längre innan pension.
Samtidigt med att systemet med OF och OR intas, överförs officersutbildningen till den nya Försvarshögskolan och blir en akademisk yrkesutbildning på grundnivå inom Bologna-systemet (180hp). Försvarsmakten behåller specialistofficersutbildningen som professionell yrkesutbildning inom myndigheten. Reformen innebär bl.a. att förkunskapskraven på den som ska bli officer skärps och utbildningen förlängs till tre år, medan specialistofficersutbildningen kortas till 18 månader. Viktigast med reformen är dock återupptagandet av officers- (och specialistofficers) utbildningen i Försvarsmakten, som legat nere sedan 2004. De första specialistofficerarna (jämför NCO) utnämns 2008 medan de första officerarna vilka utbildats helt i det nya systemet examineras 2010.
Kort om den nya svenska officersutbildningen
Officersprogrammet är ett treårigt akademiskt program om totalt 180 högskolepoäng som läses på Karlberg under ledning av Försvarshögskolan (FHS). Officersprogrammet ger en bred och generell utbildning som tillsammans med tjänstgöring vid insatsförband och olika befattningsinriktade kurser, ger officeren förmåga att verka upp till OF3, dvs major/örlogskaptens grad. Inom OP finns det tre olika inriktningar: krigsvetenskaplig inriktning, militärteknisk inriktning och nautisk inriktning. En fjärde inriktning, aviatisk finns även men är en uppdragsutbildning från FM.
Kadetterna antas till en specifik inriktning och alla inriktningar leder till samma examen, officersexamen. Den krigsvetenskapliga inriktningen innehåller 12 st olika delinriktningar, amfibie, artilleri, CBRN, fältarbeten, försörjning, ledningssystem, telekrig, STRIL (två varianter), luftvärn, markstrid, och underrättelse- och säkerhetstjänst.
Trebefälsystemet
Försvarsmakten valde vid införandet 2008 att inte genomföra ett ”alexanderhugg” och tvinga officerare med lång tjänstgöringstid att ändra personalkategori från OF till OR. Intagandet av systemet pågår fortfarande, men andelen specialistofficerare ökar ständigt medan äldre officerare ur NBO i rask takt går i pension.
Försvarsmakten siktar på att bland yrkesbefälet ha ca 35% officerare och 65% specialistofficerare. Genom att ca dubbelt så många nya specialistofficerare utbildas årligen som antalet nya officerare, fylls systemet snabbt på underifrån. Försvarshögskolan tillsammans med Försvarsmakten har efter akademiseringen av den grundläggande officersutbildningen, tillsammans även akademiserat den högre officersutbildningen. Det högre officersprogrammet som idag ges är två-årigt och ger efter ett år behörighet till befordran till OF3 (major/örlogskapten) och efter två år och avlagd masterexamen behörighet till befordran till OF4 (överstelöjtnant/kommendörkapten).
Specialistofficersutbildningen rekryterar till största delen från tidigare anställda GSS. Den gedigna erfarenheten från förbandsverksamhet och insatser, har starkt bidragit till en ökad professionalisering bland specialistofficerarna generellt. En skillnad har också gjorts inom OR, där OR-befäl har delats upp mellan specialistofficerare och gruppbefäl, något som inte gjordes när systemet infördes.
Vad ett gruppbefäl ska kunna, är fastställt dels centralt i form av en grundläggande kortare gruppchefsutbildning (ca fem veckor), och dels av respektive stridskraft i form av generella och befattningsknutna utbildningar. Utbildningen sker för armén oftast vid respektive förband, medan marinen har centraliserat utbildningen till Sjöstridsskolan.
För specialistofficerare har reformen inneburit att fokus förflyttats från försvarsmakt och försvarsgren till truppslag och specialfunktion. Utbildningen består av en kortare generell del (gemensam för alla) följt av mer än 12 månaders vapenslags- och/eller funktionsutbildning.
Tjänstegradsystemet för specialistofficerare och GSS har justerats 2019. Nya officerare ges tjänstegrad fänrik, vilken de behåller till dess handledning i den dagliga tjänsten inte längre behövs (normalt två till tre år). Samma princip har nu införts för specialistofficerare. Första tjänstegrad för en specialistofficer är sergeant (OR6), vilken de behåller till dess handledning i den dagliga tjänsten inte längre behövs (normalt ca fyra år) då befordran till nästa tjänstegrad översergeant (OR6) sker. För de vilka kommer till specialistofficer från mångårig erfarenhet som GSS, kan alltså befordran ske betydligt tidigare.
GSSSpecialistofficerOfficerÖverfurirFörvaltareKaptenFurirFanjunkareLöjtnantKorpralÖversergeantFänrikVicekorpralSergeant
Tabell: Tjänstegrader och tjänsteställning för befäl inom OR och lägre officersgrader
Trebefälsystemets införande och utmaningar
Införandet av det nya trebefälssystemet beslutades principiellt av Sveriges dåvarande Överbefälhavare 2008. Utvecklingen av systemet har sedan skett inkrementellt och införts stegvis. I början tillfördes nya specialistofficerare (då med tjänstegraden förste sergeant), nya gruppbefäl med tjänstegrad korpral och akademiskt utbildade officerare med tjänstegrad fänrik. Likt i alla tider, har det förekommit ”det där nya fänrikarna kan ju inget”. Så lät det när vi kom ut på förband på 1970- och 1980-talet. De nya fänrikarna kan jättemycket men de kan inte samma saker som de vilka utbildades som NBO officerare och inte heller kan de det som de som har gått den nya specialofficersutbildningen. De kan andra saker, som kommer att ge dom mycket bättre förutsättningar att (efter trupp- och insatserfarenhet) tidigare bli stabsmedlemmar och chefer.
Utmaningen här är att den nye officeren kanske möter ett stående förband med en eller flera internationella missioner i erfarenhetsryggsäcken. De nya officerarna behöver alltså ha en tydlig mentorering, från sina kompani- och bataljonschefer, från sina förbandschefer men även från de äldre specialistofficerarna vid förbandet. Avsaknaden av särskilt avdelade handledare har tidigare varit en utmaning.
En annan utmaning är föregångsmannaskap – de nya specialistofficerana saknade inledningsvis föregångsmän (och kvinnor) i Försvarsmakten. 2013 började Försvarsmakten därför även uppifrån med att utnämna OR9 (regements- och flottiljförvaltare), från främst majorer ur NBO. Dessa skulle dels vara villiga men främst skulle de bedömas vara lämpliga att bli föregångsmän och förebilder för de yngre specialistofficerarna.
En särskild utmaning är det synnerligen begränsade antalet kvinnliga officerare och specialistofficerare i Försvarsmakten. Det gör att särskilt yngre kvinnor (både officerare och specialistofficerare men även gruppbefäl) ofta saknar kvinnliga förebilder. Försvarsmakten nätverk för kvinnor kan här vara en möjlig väg att förbättra förutsättningarna. Här är dock viktigt att påpeka att andelen kvinnor har under åren med frivillighet inte nått uppsatta mål. Rekrytering av kvinnor till officer har motsvarat andelen kvinnor som genomfört militär grundutbildning, medan däremot andelen kvinnor som söker och genomgår specialistofficersutbildning är mindre än andelen kvinnor som gör militär grundutbildning.
Regements- och flottiljförvaltarna är strategiskt systemviktiga för Försvarsmakten. Principen är att de i likhet med högre officerare centralt successionsplaneras. Rekrytering genomförs normalt mot befattningar på förbandsnivå och successionsplanering sker mot befattningar på regional och central nivå. Rekryteringsprocessen omfattar sökförfarande, lokal uttagning, central beredning och beslut av Försvarsmaktens personaldirektör. Den som utnämns och befordras till regementsförvaltare och flottiljförvaltare bör ha ca 25 års yrkeserfarenhet av tjänstgöring som specialistofficer eller motsvarande.
Regements- och flottiljförvaltarna tjänstgör ca fem till sju år på varje befattning, och den första befattningen ska normalt vara vid ett förband. Därefter ska det vara en naturlig fortsättning att tjänstgöra vid högkvarteret i Stockholm, annan central enhet eller extern myndighet med ytterligare en tjänstgöringstid mellan 5-7 år.
Bild: Principiell karriär för specialistofficerare (Regfv Lindgren)
Fortsatt utveckling samt försök till sammanfattning
I en akademisk skrift ska man i en sammanfattning inte tillföra nya fakta. Tyvärr är verkligheten att personalförsörjning är ett långsiktigt projekt. Först tar det 19 år för att grundämnet ska kunna genomföra militär grundutbildning. Sedan tar det flera år att genomföra grundläggande specialist- eller officersutbildning, det tar sedan kanske 10-15 år tills officeren kan vara chef (brigad, fartyg eller flygande division) och specialistofficeren verkligen är expert.
Ett militärt befälssystem präglas av behovet av långsiktighet. Idag har den svenska Försvarsmakten fått i uppgift av Sveriges Riksdag att växa, dvs få fler krigsförband och få fler soldater och sjömän. Därmed behövs det även fler befäl. Detta försvåras av dels att demografin i Sverige är krympande (dvs för få barn föddes för 15-20 år sedan samtidigt som många födda på 60-taletgår i pension), dels av kortsiktigheten när ett antal officerskurser inte anställdes eller utbildades under 00-talet.
Samtidigt så har Regeringen återaktiverat värnplikten. Försvarsmaktens soldater och sjömän har aldrig varit bättre än de som rekryterades och utbildades under ”frivillig”-åren. Tyvärr var de för få, så för att klara tillväxtens personalförsörjning med fler förband, har regeringen återaktiverat värnplikten. Utöver att utbilda de stående förbanden, genomföra insatser internationellt, behöver nu (främst armen) återuppta värnpliktsutbildning; detta samtidigt som flera nya krigsförband (bl.a. en ny brigad) ska sättas upp.
Grunden för att lyckas med detta är det nya flerbefälssystemet. Vi har välutbildade (men lite för få totalt och framförallt för få kvinnor) officerare, specialistofficerare och gruppbefäl, som idag har tydligt system för rekrytering, utbildning och karriär. Kvar från NBO finns en mindre del officerare som främst löser specialistofficersuppgifter. Dessa blir ovärderliga för Försvarsmakten, för det är där vi har kvar kompetensen att utbilda värnpliktsförband enligt ”få övar många”.
